Höstdeppen är här!


Jahopp, ännu en måndag och en vecka som sprang ifrån mig, och jag glömde helt att följa min nya rutin och skriva ett blogginlägg. Men nu skriver jag! Och i Måndags åkte jag till Skövde och föreläste på en NPF-temadag som arrangerades av Kultur i Väst. Väldigt kul! Resan dit blev dock kaos då en olycka hade skett och tågen var försenade. Jag som hatar måndagar hatade den måndagsmorgonen lite extra. Jag borde lära mig att alltid boka ett tåg tidigare för man kan nästan räkna med förseningar nuförtiden. Och när jag väl blir uppe i varv av stress och dessutom är nervös, så far jag upp i en nivå som jag sällan kan komma ner ifrån. Hela dagen och kvällen går jag på högvarv och jag var inte helt nöjd med mitt framträdande, även om alla andra verkade vara det. Jag kan liksom inte förmå mig att gå ner i varv, och det är väl i dessa lägen jag kan sakna medicinering, då det alltid var lättare att gå upp och ner i varv när jag medicinerade för min ADHD. Men å andra sidan la medicinen locket på mig och jag var inte ett dugg kreativ men lugnare och mer koncentrerad. Det som får mig att gå ner i varv i övrigt är alkohol och det är ju inte direkt ett alternativ varje gång jag går upp i varv, så jag får bara acceptera att jag är där uppe och snurrar och att det kommer gå långt in i natten innan jag varvar ner och kan somna, och därmed är halvdöd dagen efter. Men så funkar jag, och det är bara att gilla läget. Brukar sällan planera in nåt viktigt dagen efter, då hjärnan kan buffra mer än vanligt efter ett framträdande. Det är sjukt skoj att föreläsa men det tar också en enorm energi eftersom jag hamnar där upp i högvarvet och spinner runt tills jag är helt tom på energi.

Hursomhelst så har det varit en intensiv vecka, men också väldigt kul. Jag känner att jag allt mer kommer in i min roll som projektledare för Creative Point, som jag ska berätta mer om en annan gång. Och efter en intensiv, känslomässig och kaosartad vår och sommar känner jag att jag börjar landa allt mer i höstens mörker. Men höstdeppen är helt klart här, den bet mig i arslet redan för flera veckor sedan men nu är den i sitt starkaste esse.

Trots att livet ordnat upp sig och den mesta stressen lägger sig nu så blir jag alltid deprimerad på hösten. Jag är så tacksam för mitt jobb och mitt liv känns helt okej men kemin i hjärnan fuckar med mig ändå. Jag skäms över att jag ens gnäller, men ändå är jag deppig. Trött, irriterad, oinspirerad och känner allmän olust inför typ allt. Lite som konstant pms och trötthet. Helst vill jag bara krypa under en filt och ligga där. Och jag känner igen alla dessa känslor för mina långa perioder av djup depression, men nu vet jag åtminstone att detta kemiska kaos i hjärnan går över så snart hösten går över till vintern. Men min eldsjäl-låga är låg under vinterhalvåret och extra låg denna höst på grund av 0 semester och 0 vila under hela våren och sommaren. Hade verkligen behövt en vecka eller två av vila, puh! Men sen går det inte att sova bort denna känslan, även om jag är noggrannare än någonsin med att sova minst 8 h per natt. Sömnen är alltid superviktig för mig men ännu mer viktig när jag är höstdeppig eller har en låg-period.

Jag går liksom i ide på hösten/vintern. Vill inte alls umgås med vänner eller familj och göra en massa saker såsom man känner att man vill under vår och sommar. Så känner kanske alla? Men jag vill inte ens ringa någon, vill bara vara ifred. All energi som finns går till jobbet och barnen, that's it. Finns inget kvar sen.

Helst vill jag bara vara ifred, och läsa böcker eller skriva på mina egna. Den översociala Mirre försvinner nästan helt och i sociala sammanhang känns mitt beteende allt mer påklistrat för stunden, och inte genuint. Jag trivs inte med att vara introvert och tyst, och min omgivning är inte van att se mig sådan heller så därav håller jag mig undan.

Men jag trotsar såklart denna höstdepp, liksom alla andra motgångar, och försöker höra av mig till vänner, träffas och hitta på saker ändå. Det är nämligen lätt att man fastnar i mörkret och jag vägrar hamna där igen. Så det är ett slags självförsvar att inte låta höstdeppen styra för mycket, men även försöker vara okej med att jag känner som jag gör just nu. Det är ok att må skit ibland.

Att leva med ADHD är en konstant berg-och-dalbana i lyckorus och ångest/depp-perioder. Det spelar liksom ingen roll hur lycklig och nöjd jag är med mitt liv i största allmänhet. Den där ångesten kommer nästan dagligen i olika doser oavsett. Det är något jag fått lära mig att förhålla mig till, att helt enkelt acceptera att ångesten är där. Den elaka gubben kommer alltid sitta på min ena axel och viska en massa strunt för att sänka mitt självförtroende. Allt för att få mig att känna mig oduglig, ful och dum. Och även om jag är positiv och energisk tjej så är jag inte detsamma inuti alltid. Och det är bara de allra närmsta som får smaka på mina innersta känslor, och ibland får ingen kika in där. Jag vill vara en glad och driven person, och låter mig sällan få vara annat än just så. Och delvis är det ett sätt att överleva, ett sätt att kämpa mot jobbigheter och inte bli ett offer, men samtidigt är det inte alltid sunt att vara så heller. Så jag försöker allt mer få en balans där. Lovar att återkomma när jag kommit fram till den där balansen ;)

När höstdeppen är här så känns det extra jobbigt att även ha ADHD. Eller så är det min ADHD som synkat sina up n down-perioder med vädret, jag vet faktiskt inte säkert. Jag avskyr ju vintern och föredrar sommaren, så förmodligen styrs mitt humör av det såklart.

När jag har mina låga perioder, då känns det inte som att ADHD är någon superkraft överhuvudtaget. Då känns allt extra svårt och alla motgångar helt omöjliga att bestiga, men min envishet för mig framåt ändå. Jag vägrar bli offer och även de mörkaste tankarna får inte grepp om mig längre.

I höst-deppen och dessa låga perioder så liknar mina symptom alltid utbrändhet. Ofta funderar jag på om jag gått in i väggen tusentals gånger eller om det bara är en naturlig del av hur min hjärna fungerar? Jag kraschar nämligen regelbundet, så är det bara. Jag kan inte jobba lagom eller vara på en lagom nivå, och det gör att jag töms på energi och kraschar, och sen upp och hoppa igen! Varenda höst och när jag går in i min låga period så varnar mina nära och kära för utbrändhet. Sedan går hösten över till vinter och jag blir lite piggare och sen kommer våren, då börjar jag glöda igen. Sedan kan jag även ha mina nere-perioder likt någon typ av vår-depp med. Så under ett år så är det upp och ner, upp och ner, och ofta utan någon särskild anledning. Det är bara så jag fungerar och jag tror att jag känner mig lugn och trygg i vetskapen av att det går över. Jag tror att stressen och pressen över att hamna i dessa perioder, gör att man mår ännu sämre. När jag har ångestdagar eller perioder då jag är trött och hängig, så försöker jag muntra upp mig med att "det kommer bli bättre snart", även om det inte alls känns så. Lite som att jag manipulerar mig själv. För vi alla vet ju hur lätt vi påverkas av att intala oss saker, vår hjärna är mer lättstyrd än vi tror. Säger jag "vad fin jag är" till min spegelbild så är det större chans att jag så småningom tänker mer positivt om mitt utseende, precis som det leder till exakt tvärtom om jag är elak mot mig själv. Vi är ju experter på att trycka ner oss själva.

Men nu sitter jag på tåget till Stockholm och ska fara iväg till sjöss med vänner på Halloween-kryssningen. Och även om jag inte alls är pepp på partyhelg så vet jag ju att jag kommer att bli det, för jag ÄLSKAR ju att klä ut mig. Och jag ska hänga med underbara och peppiga vänner. Och det tror jag att jag behöver och förtjänar efter en månad av mycket jobb och 0 party.

Så en läxa till er alla som också känner er höstdeppiga eller har en nere-period: påminn er om snälla saker. Påminn dig själv om vad du känner när du är i topp, läs texter du skrivit när du varit i uppe-perioden. Påminn din spegelbild om att du är helt fantastisk och att det är OK att må dåligt och vara opepp ibland. Stanna upp, fokusera på din andning, lyssna på din kropp och tänk hur fantastiskt det är att alla dina organ och hela din kropp fungerar. För hur svart och mörkt allt än kan kännas, så är vi lyckligt lottade att vi lever. Och livet är en berg-och-dalbana för oss alla. Ingen går runt och är konstant lycklig, det är nämligen omöjligt. Vi måste gå igenom tuffa perioder för att uppskatta de lyckliga stunderna. Klyschigt för det är ju sant.

Ta hand om dig själv, våga säga nej och kom ihåg: riktiga vänner finns kvar. Och det roliga du missar nu kommer finnas kvar sen när du har lust igen, var det en god vän som sa nyligen. Eller hon sa snarare såhär när jag klagade på att jag inte fick tid att skriva:

"Men Mirre, böckerna skriver inte sig själv. Och det roliga som du missar nu finns kvar sen. Det tar liksom aldrig slut med roligheter att göra. Så skriv först och gör roliga saker sen."

Höstdepp-tips:

Netflix + popcorn + filt = bäst mot höstdeppen! (ett glas rödvin och skriva funkar väldigt bra med, för mig i alla fall)

Kram på er!

Featured Posts
Posts Are Coming Soon
Stay tuned...
Recent Posts
Archive
Search By Tags
No tags yet.
Follow Us
  • Facebook Basic Square
  • Twitter Basic Square
  • Google+ Basic Square